Satt och läste på underbara Stina-Lees blogg. Och hittade det här inlägget.
Med tårar i ögonen läste jag klart det för att sedan börja störtböla när jag läste kommentarerna.
Så många råkar ut för att mista sin närmsta.

Jag har sett det med egna ögon.
Det händer.
Vi tänker fortfarande på dig här nere Pontus. Tankarna går fortfarande ofta till din älskade syster och familj.

Men inlägget var tänkt och handla om hur fruktansvärt mycket jag älskar min mamma.
Det är så himla många som mister sin förälder.
& jag har alltid haft en rädsla inom mig att mista min mamma.

Min mamma, är verkligen speciell.
Vet att det låter som en klyscha & ja, alla kanske tycker så.
Men min största förebild och idol är min mamma.
Allt hon tar sig för blir perfekt.
Det finns inga ord som kan beskriva min stolthet.
Det finns inga ord som kan beskriva min kärlek.
Hon är bara finast helt enkelt.